Blindtarmsbihanget

Idag var jag på avslutningsgudtjänst för PULS, ELU:s stora ungdomsläger på Strandhem. Vi fick höra en mycket bra predikan över texten i första korintierbrevet som handlar om att församlingen är Kristi kropp och att vi kristna var och en är lemmar i den kroppen. Paulus skriver att foten inte ska vara missnöjd över att den inte är en hand, att örat inte ska vara missnöjt över att inte vara öga. Om hela kroppen vore öga, hur skulle den då kunna höra? Och hur skulle det se ut om hela kroppen var en hand? Alla delarna behövs och arbetar tillsammans, de måste ta vara på varandra för att kroppen ska funka. Om en lem lider så lider alla, om en lem gläds så gläds alla. Även om man känner sig liten och obetydlig i förhållande till andra kroppsdelar, så är man ändå en del av kroppen och ska glädjas över att man är just så som man är.

Då kommer jag osökt att tänka på blindtarmsbihanget. Jag är ingen läkare, men det verkar som att detta bihang har en mycket liten funktion för kroppen. Man kan i alla fall ta bort det utan problem. Faktiskt så är det nästan som om det enda det kan göra är att orsaka smärta. Man vet oftast inte orsaken till blindtarmsinflammation, men jag tänker mig att resten av kroppen måste ha ett finger med i spelet. Den måste funka för att inte blindtarmen må dåligt.

Jag är ett blindtarmsbihang just nu. Ibland har man den rollen i den kristna gemenskapen. Jag är sjuk och orkar inte med så mycket. Ibland kan jag inte ens vara med på gudstjänsten. Jag gör noll och intet diakonalt arbete och jag är inte engagerad i någon av församlingens verksamheter. Inte ens något vittnande blir av i någon större utsträckning eftersom jag bara är hemma och mår bäst när jag har väldigt lite kontakt med omvärlden i små doser. Jag tjänar Gud bara genom att vara sjukskriven hemmafru. Och det är också en tjänst! Men ibland kan den kännas väldigt liten. Ibland känner man sig som ett blindtarmsbihang. En kroppsdel som hjälper kroppen lite, lite, men mest bara åker snålskjuts på de andra kroppsdelarna.

MEN: Det är okej. Jag accepterar att vara ett bihang. Jag är ändå en kroppsdel. Just nu är det resten av kroppen som får ta hand om mig. Bära mig. (För om de inte gör sitt jobb så får de passa sig så att jag inte inflammerar dem! Fast då måste jag ju opereras bort. Hmm… not a good idea.) Kanske kommer jag någon gång i livet få en annan funktion. Eller så förblir jag ett bihang, och då måste jag acceptera det. Gud har sina planer, som är större än mina.

Jag stackars arma blindtarmsbihang. Vem ska frälsa mig? Gud vare tack, Jesus Kristus vår Herre.Hän är försoningen för våra synder, och inte bara för våra utan för hela världens. Det finns hopp även för oss blindtarmsbihang!

Annonser

3 thoughts on “Blindtarmsbihanget

  1. Åh, Elin, jag älskar detta alldeles speciella blindtarmsbihang! Tack och lov för att det finns!
    Valallena

  2. Ditt blogginlägg berörde oss djupt, du ska veta att du är älskad och oehört värdefull för oss och alla som känner dig.
    Ann-Katrin& Tord

  3. Mitt älskade bästa lilla blindtarmsbihang. Sen håller inte metaforen – att blindtarmsbihang mest kan orsaka smärta….Du är mitt livs stora glädje! Du ger mig lycka varje dag, och så för alltid.Du är helt underbar att få vara mamma till. Så extremt stolt över dig! Alla dagar! Men sjukdom har kommit just till dig – och alla vi andra, hela kroppen, bär dig i våra böner. Gud är hos dig.
    Älskar dig alltid. Mamma

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s