Melankoli

Någon vis person (nämligen min bästa väns man) sa en gång (igår) att ett förhållande mår bra av lite distans. Kärleken stärks av att man måste vänta och längta. Egentligen tror jag att det är sant. Egentligen tror jag att det är bra att jag är i Paris och CJ i Sonnarp.

Men det är lite svårt att tro när man är tillbaka i Paris och har sovit alldeles för länge och det känns som att man är ensammast i hela världen. När man går från att ha umgåtts varje dag till att umgås en gång i månaden. Då känns livet meningslöst. Då känns hjärtat tungt.

Då hjälper det inte att det är fint väder, att man är ledig och att man kan göra nästan precis vad man vill. För ingenting känns roligt längre. Ingenting känns lönt att göra om man inte får göra det tillsammans med den man saknar.

Men när jag väl hade fyllt min kyl, ätit picknick i parken, promenerat i Le Marais och när det väl hade regnat ett tag, då mådde jag bra igen. Nästan i alla fall. Kanske för att jag hade fått shoppa 10-kronorsprylar. Kanske mest troligt för att jag hade bett Jesus hjälpa mig.

Praise the Lord, Amen!

 

Annonser

7 reaktioner på ”Melankoli

    1. Vänta!! Jag tror att jag fattar!! Och i så fall säger jag: tack (?)! Och ja, det får du nog säga, det blir bara kul när alla som inte vet undrar. Haha!

  1. Du är för fin du! Jag ska bara påpeka ytterligare en gång att du är välkommen hem. Så att det inte är det som hindrar.

    1. Jaha! Så du tycker inte att jag behöver stanna här? Det var ju annars det som… det här förändrar ju saker och ting…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s