Vad jag gör när jag inte bloggar, kapitel 2: Ja, jag vill leva jag vill dö i Norden

Fredagen den 14 oktober gick jag till banken för att gör undersökningar om det skulle löna sig att öppna ett franskt konto. Innan jag visste ordet av och utan att jag visste riktigt hur det hade gått till satt jag inne på Monsieur Bankmannens kontor och höll på att öppna ett konto. Det gick till ungefär såhär:

M. Bankmannen pratade på franska, jag försökte hänga med, inflika några ”oui” och ”d’accord” på lämpliga ställen och hitta rätt svar på hans frågor, varefter en hög med papper skrevs ut och jag ombeddes att skriva under ”här, här och här”. Sedan pratade M. Bankmannen på franska, jag försökte hänga med, inflika några ”oui” och ”d’accord” på lämpliga ställen och hitta rätt svar på hans frågor, varefter en hög med papper skrevs ut och jag ombeddes att skriva under ”här, här och här”. Efter det fortsatte M. Bankmannen att prata på franska, jag försökte hänga med, inflika… ja, ni fattar konceptet.

En bra stund senare gick jag från banken med en hög papper och en order om att komma tillbaka med diverse dokument som fattades samt att sätta in pengar på kontot när jag fått mitt kort.

Veckan efter gick jag pliktskyldigt till banken med alla olika papper som bevisade att jag bodde någonstans och att personerna jag bodde hos fanns osv. Jag satte även in pengar på kontot trots att mitt kort inte kommit.

Jaha, så väntade jag då på att mitt kort skulle komma så att jag skulle få tillgång till de 60 euro som nu fanns på mitt konto. Jag väntade. Och väntade. Det kom inget kort. Jag fortsatte att vänta. Till slut gick jag till banken och frågade vad som var på gång.

”Nej, det är inte beställt något kort.” Jaså, jaha, på det lilla viset. ”Vill du ha ett kort med eller utan studentlegitimation?”. Eh, med, tack.

Så fick jag då ett mail så att jag kunde ladda upp mitt foto som de skulle sätta på kortet. Jag laddade upp fotot och väntade. Och väntade. Så en vacker dag damp ett brev med min kod och ett meddelande om att kortet fanns på banken ner i brevlådan.

I början av denna vecka skyndade jag alltså till banken för att äntligen få förenas med mitt efterlängtade kort. ”Nja, alltså, det går inte riktigt. Jag ska ta en kopia på din legitimation, så får du komma tillbaka i morgon.” Så jag återvände i tisdags för att hämta mitt kort. Men nej, då var det på det lilla viset att körkortet, som bankkvinnan hade kopierat dagen före, inte gällde som id-handling. ”Kan du komma tillbaka med ditt pass? Så kollar vi på det och så kan du få kortet då.” sa M. Bankmannen. Okej, då gör jag väl det då. Väntar alltså.

Trots att jag hade sagt att jag inte hade tid att komma förrän dagen efter, kom jag tillbaka med mitt pass samma eftermiddag. Efter lite irrade (som bland annat innebar att ta en kopia på mitt pass) talade bankkvinnan om att jag ändå inte kunde få kortet samma dag. ”Kom tillbaka en annan dag.” Okej, jaha, tack så mycket, ha en bra dag, hej.

Så ÄNTLIGEN igår gick jag till banken och fick mitt kort. Efter lite signerande av papper förstås. Och efter att banktjänstekvinnan (som inte var samma som i tisdags) tagit en kopia på mitt pass. ”Det finns nämligen ingen kopia på den i vår pärm.” Nähä, men, tog inte den andra kvinnan en kopia på… Nä, glöm det förresten. Tack för kortet. Au revoir!

Det är vid sådana här tillfällen som man längtar hem till ett välorganiserat Sverige där det finns åtminstone en liten chans att förstå vad man skriver under.

Jag kunde i alla fall fröjda mig igår eftermiddag genom att ta ut pengar baklänges. D.v.s. mata automaten med sedlar istället för att få den utmatade. Hejdå för mycket cash i byrålådan! Hej pengar på kontot!

Men ändå, hur kul och exotiskt det än var att stoppa 50 euro-sedlar i en automat, så kan jag nu helhjärtat ta till mig den svenska nationalsångens innebörd (de två första verserna, märk väl). Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden!

Annonser

4 reaktioner på ”Vad jag gör när jag inte bloggar, kapitel 2: Ja, jag vill leva jag vill dö i Norden

  1. Då gör jag väl det då. Väntar alltså.
    Det är det bandet jag lyssnat på!

  2. Lyckats på någon punkt i min uppfostran! JAG vill ha dig i min närhet, därför är du fostrad till att ”vilja leva och dö i Norden”! Ska skicka ett tackkort till banken för gott samarbete!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s